Chicken McFlurry

Har tillbringat de senaste två dagarna nerbäddad i en soffa, utrustad enbart med en fjärkontroll, näsdukar (den miljövidriga sorten av papper förstås) samt min självömkan över att vara av manskön och ha feber.

Jag råkade, av misstag, svara i telefonen och vem var där om inte min nitiske och alltid lika ångestfyllde fader. Han har acklimatiserat sej nog så väl till livet som pensionär, men en av de saker som hänger kvar sedan min uppväxt är hans usla humör så fort det står onsdag i kalendern. Jag råkade, åter av misstag, nämna att jag hade feber och legat still hela helgen, men att jag räknar med att ta mej till jobbet i morgon, varpå han genast höjer ett varningens finger genom telefonluren och genast går igång om att jag inte borde ta så mycket verktabletter, för hur orkar jag annars med att jobba i morgon om jag ligger stilla idag. Som den gode son jag nu råkar vara, lät jag honom spy ut sin ångest över mej, men tanken på att det kanske är dags för honom att låta mej pröva att vara vuxen på egen hand ibland, åtminstone en aning, låg och gnagde under hela förhållningstalet, och när samtalet var över funderade jag på när dessa förmaningar slutar hagla över en och jag satte ihop en liten lista över sådant som florerat runt mej, och säkerligen andra också – Från barnsben och upp i vuxen ålder. Förmaningar jag inte sticker under stolen med att även jag tagit till vid mer eller mindre enstaka tillfällen i livet.

Så här ser den ut, i en reviderad version, då den första vägrade få plats inom rimlighetens ramar för ett blogginlägg.

Det är bra att äta spenat. Det är bra att tvätta händerna före maten. Det är bra att ha en jacka som går ned över rumpan. Det är överhuvudtaget inte bra att bli kall om stjärten, för då kan man få blåskatarr. Det är inte bra att småäta mellan måltiderna. Det är bra att använda tandtråd. Det är inte bra att titta för mycket på tv, då kan man få fyrkantiga ögon.

Det är bra att ta trapporna, i stället för hissen. Det är bra att hålla reda på sina vantar. Det är inte bra att lämna sina kläder i högar på golvet. Det är inte bra att sitta i drag. Det är inte bra att vara uppe halva natten.

Det är inte bra att sova halva förmiddagen. Det är bra att hjälpas åt i köket.

Det är inte bra att gå ut utan att ta med sig soppåsen. Det är inte bra att leka med eld, för då kan man kissa på sig. Det är inte bra att göra grimaser, för om tuppen gal och vinden vänder fastnar grimasen. Det är inte bra att klappa okända hundar.

Det är inte bra att följa med okända farbröder upp i skogen, även om de vill visa sina kattungar och fast dom inte luktar Tinto. Det är bra att ställa undan disken efter sig. Det är bra att släcka lyset, om man är sist ut ur rummet förstås. Det är bra att fälla ned toasitsen när man är färdig.

Varför inte bara lagstifta om allt, precis allt, som folk bör eller inte bör göra? Det är den frågan jag slutligen kom fram till. Ingen verkar längre ha svaret. Lagstiftning om att inte cykla utan hjälm är en början till något slags slutmål dock.

Det mest deprimerande med bisarra löften om att göra det brottsligt för vuxna människor att cykla utan hjälm, är inte förslaget i sej. Det mest deprimerande är folk som genast börjar vråla ut motargument som lyder ungefär så här: ”En hjälmlag kan tänkas reducera antalet cyklister, vilket ger en negativ hälsoeffekt i en tid av tilltagande övervikt.”

Man bör alltså inte göra vuxna människor utan cykelhjälm till brottslingar eftersom det inte är säkert att ”hälsoeffekten av en hjälmlag netto, blir positiv”.

När jag läser eller hör något så korkat, och på många sätt, ännu mer fördummande än vad det första korkade förslaget påvisade, känner jag spontant att jag vill anfalla och tortera tyckaren i fråga med sin egen cykelklämma.

Finns det någon, vem som helst, kvar i Sverige som vågar stå för den enkla idén att vuxna människor bör ta ansvar för sig själva? Till och med om de, ”netto”, blir tjocka, struntar i spenaten, cyklar barhuvade och väljer jackor som inte täcker rumpan?

För har man bara tjocka vänner finns det inga gungbrädor, bara katapulter. 

Redo att gå upp på scen strax före 12slaget...Lite för trött för ändamålet!

Jag har dagen till ära tråcklat in min bäbara bloggmaskin till köket, inte så mycket för att jag vill, som för att jag kan. Ty jag har äntligen fått loss kabeln ur modemet och blivit trådlös. Jag har såklart min stora burk kvar i garderoben, men det känns som om den får stanna kvar där. Men att ha en bärbar burk med en navelsträng känns lite som att ha en gurka till spenaten: ofta spännande, men föga praktiskt. Och ja, jag är väl medveten om att mina 32 kvadrat kanske inte kräver detta, men hej, jag går igång på det mesta.

Stannade till för att se hur bygget fortlöper på min favoritmataffär, och döm till min förvåning om det inte var en endaste sjungande byggjobbare kvar i en endaste liten hörna. Jag sprang runt en stund i pur glädje för att titta på den nya, uppfräschade butiken. Jag sprang och sprang, men till vilken nytta? Allt såg ju precis ut som innan. Jag grabbade tag i charknissen och frågade vad detta nu skulle betyda. Hade jag drömt allting? Fanns där aldrig några snickare, eletriker eller annat knytt, eller vad det nu är för märkliga små varelser som rör sej på arbetsplatser. Han lugnade mej dock en aning, men skapade nya huvudbryn när han samtidigt förklarade att ägaren har köpt allting nytt, golv,tak, väggar och inredning, bara det att han ville ha allt så som det var innan.

Detta fick mej att minnas mitt föräldrahem. Jag vet att min mor köpte massor av obskyra saker till hemmet i parti och minut, men uppfattade aldrig någon egentlig förändring. Samma sak i mina mor och farföräldrars hem, ofta, för att inte säga många var de gånger jag följde med mina förädrar för att se något av  deras nyinvesteringar i fastigeten, men såg jag någonsin dessa förändringar? Jag menar, om jag nu har en brun sammetstapet i vardagsrummet och vill förnya mej en aning, går jag då och köper en brun stukturtapet i sammet och sätter upp den istället? Ändrar jag åtminstonde inte färgen en smula? Vill jag inte att förändring ska vara en del av livets långa process?

Nåväl, min förnyelse är iallafall påtaglig då jag skapat mej en ny utsikt över Katarinas gator(Ledtråd vänner, ledtråd) när jag glädjebloggar (Tack Charlie) samt att jag ibland även tar på mej andra kläder än de jag bar dagen innan.

Mina ursäkter till både blogg och folk för denna ofrivilliga lilla frånvaro. Jag vill bara lugna alla med att hur tragiskt det än må vara, så är inte jag en av de arma själar som förlorat livet på grund av en fyrverkeripjäs. Man kan ju undra lite smått hur dessa tingestar fortfarande kan vara tillåtna. Nog för att dom är vackra och mäktiga att beskåda, men knappast med livet som insats.

Jag, däremot, har fått ett par inlägg raderade, och nej, inte för att Bloggspace har dabbat sej, utan av den enkla anledningen att min dator gjort det istället. Den ännu mer eminenta anledningen till detta stavas ”strömavbrott” samt ”okunnighet i sparandets ädla konst”. Dessa två faktorer utgör det sådeles närmast omöjligt att publicera ett inlägg. Jag önskar så att tid funnes för att reparera denna skada en aning, men vissa oförutsedda händelser av tämligen skev karaktär undanhåller mej även detta….Oj! Märkte ni hur jag gled över på tjänstemannaspråk där ett tag. Läskigt. Hur som helst så hinns det inte med ett inlägg nu när jag ställt till det som jag gjort, men hoppas, som alltid, att jag hittar en timme eller två så jag får chansen att åtminstonde summera den helg som varit, eller kanske den som komma skall.

Ett gott nytt av allt så länge, så hörs vi inom kort…..

Ja, det verkar ju inte bättre.

Då så, då ses vi i nyårsnattens gnistrande flärd.