Idag hände något milt
sagt märkligt. Jag begrep inte riktigt hur den hittade hem till
mig, men nu låg den där och glänste. En inredningstidning. Ni vet:
blonda ungar, mörka träslag, stora
soffor.
Kändisen, som ska förbli
namnlös, var huvudnummer. Omåttligt framgångsrik. Sju eller åtta
kåkar och inte en enda av dessa låg i Säffle. Snygg fru och
några lagom söta ungar i den behagliga åldersluckan mellan
uppkräkt majspuré och hasch.Kontrasten till den kalla vintern är
total. Ty solen sken, det fanns båtar, äkta mattor och
trädgårdsmästare.
Kort sagt, detta var en
familj som inte bara hade ett liv. Den hade en
livsstil.
Jag tittade på bilderna. Är
det förresten någon som läser texterna i sådana där tidningar?
Skulle man inte kunna smyga in vad som helst i dem, utan att någon
reagerade? Till exempel: ”Här på verandan sitter vi och
diskuterar form och färg. Kashmirpläden är en present från
Carl-Magnus svärmor som tack för att han visade henne sin
gigantiska hästballe.”
Nu har jag skrivit det här
och får genast en ilsket surrande kaslad av arga kommentarer, men
skrivet i en inredningstidning skulle nog bara Carl-Magnus svärmor
reagera, men då inte helt säkert på ett negativt
sätt.
Hursomhelst, till saken: jag
tittade på bilderna och sonderade mina känslodjup likt ett ekolod
längst nilens botten. Avund? Lust? Längtan? Nääe. Bara en sak
poppade upp: den där killen är
hustrumisshandlare.
Det fanns inga blåmärken,
inga desperata blickar, inte ens några för mig kända rykten. Det
finns inget hustrumisshandlarutseende, så vitt jag
vet.
Men jag tittade på den
leende kändisen och
jag visste.
Hustrumisshandlare.
Ta lintottarna och stick,
gullet, innan det är för sent.
Sådant här är ju
problematiskt. Men vi har nog alla upplevt samma
sak.
Det finns en känd svensk
skådespelare vars filmer jag inte tål att se. För
jag vet, bara vet, att den killen drar
benen av flugor. En politiker som helt uppenbart är en slemmig
lögnare. Det ser man ju. Och så vidare. Sitt
inte där och låtsas som om ni inte förstår vad jag menar, era
skenheliga rackare, Tomten lurar ni inte
iallafall.
Man vill helst motarbeta de
där fördomsfulla reflexerna. Till exempel genom att se sig i
spegeln, den kritiska blicken. Är man inte själv helt
uppenbart en mordbrännare? Eller snattare? Eller åtminstone en
sådan som klämmer fast snorkråkor under stolen i offentliga
miljöer?
Bara för att inse hur
orättvis man är, alltså.
Det brukar funka för
stunden. Men sedan slår man upp tidningen igen, ser den leende
kändisen och…herregud….
Allt jag säger är detta: ta
lintottarna och stick, gullet.
Och med det tänker jag säga
God Jul till alla underbara bloggvänner där ute, och må
julklappsgusarna vara eder goda
Själv sjösätter jag mej på
ön för några dagars självransakan och själslig
meditation



















Kommentarer