Så har man efter bästa
förmåga även överlevt denna stormiga och till synes, ogenomförbara
högtid med åtminstonde en del värdighet i behåll. Jag kan inte
påstå att jag är något större dyrkare av dessa komersiella
tillställningar, men gör ändå så gott jag
kan.
Idag har jag i alla fall
gjort det bästa möjliga av min ekonomiska missär genom att äntra
stadens gator i jakt på mellandagsreornas förlorade värld. Jag hade
inte så mycket till mål annat än att bränna lite grönt i jakten på
fynd. Det är alltid svårt att förutspå vad som kommer att finnas i
kassar, påsar och fickor när man väl kommer hem igen efter en sådan
eskapad. I mitt fall kan det hamna de mest häpnadsväckande saker i
shoppingkorgen när vettet går ut och habegäret sätter in, och denna
gång blev det mer påtagligt än vanligt.
Jag vet inte vad jag ska ha
den till, så här i efterhand, men just när jag såg den så tyckte
jag att detta mycket väl kunde bli ett av mina bästa inköp
någonsin. Hur som helst sitter jag nu och betraktar denna
multijuicepress med lcd skärm och inbyggd köksradio, och jovisst är
den vacker och högteknologisk på sitt sätt, men ändå, en
multijuicepress? Hur tänkte jag?
Nå, det blev en ansenlig
mängd käder också, även om det inte var så många som var nedsatta
en endaste lite mellandagsreakrona, men snygga så det
förslår.
Men dagens stora behållning
var ändå en liten av alla dessa händelser som av någon
outgrundlig anledning når mina ögon i de mest oanade stunder av
sedesam tristess. Jag stod och bläddrade runt bland cdskivorna på
ett av våra större varuhus när en knotig liten gubbe i korrekt
uniform, ni vet, rutig kepps, Ellosjacka, bruna yllebyxor samt
galosher, ställde sej i givakt bakom ett av butiksbiträderna och
utbrast med hutande käpp, högrött
ansikte och berundransvärt stark stämma:
”Lurendrejeri, era nedrans bufflar,
lurendrejeri”.
Det stackars biträdet, som
inte var av den sorten som förväntar sej att bli angripen bakifrån
av rabiata enochenhalvmeters varelser hoppade högt och landade av
diverse olyckliga omständigheter först på den lille mannen och
sedan med ett fantastiskt graciöst utfört flamencosteg i
pikstil in i en hög av staplade böcker av tvivelaktig
karraktär. Den argsinta lilla gubben lyckades inte med det
mirakulösa konststycket att hålla sej på fötter, utan föll
huvudstupa ner på golvet exakt på det ställe där även en betydande
hög med böcker snart skulle komma att befinna sej, sedan var allt
väldigt tyst. All aktivitet på varuhuset verkade ha hamnat i samma
märkliga bubbla av gelé som jag befann mej i, och med
förväntansfulla blickar tittade alla mot högen med böcker som så
prydligt lagt sej till rätta där den lille mannen senast synts
till. Biträdet satt en liten bit ifrån bokhögen och stirrade med
uppspärrade ögon på den olycksaliga förstörelse hans så lättskrämda
sinne ställt till med. Men trots hans uppspärrade blick hade han
aldrig en chans att hinna uppfatta attacken, för ut ur bokhögens
nedre regioner kom änden av en käpp utfarande med häpnadsväckande
fart och träffade biträdet rakt mellan ögonen med sådan kraft att
han famlande slog en bakåtkullerbytta och drog med sej en hel
barnfamilj från Värnamo, av de dialektala utopen att dömma, med sej
i sin färd mot medvetslöshet.
Nu började folk omkring mej
åter röra på sej. Några för att med hjälpande händer gräva fram den
snarstuckne lillla mannen ur bokhögen, en del för att få
barnfamiljen på fötter och somliga för att titta till det fallna
biträdet, vars ögon nu försökte hitta fokus på något okänt
mål.
Jag stod dock kvar i min
lilla värld av orörlighet och tänkte stilla för mej själv, att nu
är jag tillbaka. Nu har jag efter dagar, kanske veckor av vilset
förfarande äntligen hittat tillbaka till mitt liv så som jag lärt
känna det och, i vissa sjuka stunder, även älskat. Och medans den
bittske lille mannen kom på fötter med ett inte helt
otillfrerdställt uttryck i ansiktet, och familjen från Värnamo
började få ordning på barn och klädsel så gick jag stilla och
ganska så nöjd fram till det fallna butiksbiträdet, drog upp honom
på fötter och tröck hans hand som tack för att han visat mej vägen
tillbaka, för att sedan leda hans darriga kropp mot den lille
mannen så att de tu kunde få chansen att avsluta det dom så
glädjefyllt påbörjat bara en liten stund innan.
Ja, jag är elak, men hej, är det god fortsättning, så är
det.
Kommentarer