Flärpas och Tage, man
bara måste älska dom namnen. Detta är också namnen på min systers
Kakaduor som har bott hos mej de senaste dagarna när min sista
släkting har befunnit sej anorstädes, men nu är hon hemma, och då
blev det plötsligt rackans så tyst i hemmet. Jag har liksom vant
mej vid deras ändlösa snackande, kacklande och knorrande. Och även
om Besten verkar njuta i fulla drag av att åter vara kung i huset,
så känner jag lite tomhet i atmosfären.
Annars har dagen kantats av
idel slapphet och överdriven dekadens i sofflandskapet tillsammans
med coca cola och pizza som närmsta vänner. Ja, och så min
överdimensionerade TV förstås. Av någon märklig anledning så verkar
alla , eller iallafall rätt många kanaler välja att bidraga med en
massa marathonsändningar i diverse former och format. Min före
detta svåger berättade under paniska förhållanden att han hade
fastnat i American Idol under mellandagarna och glömt bort både
svärföräldrar och matintag under två
dygn.
Jag måste undra lite, mest
bara för undrandets skull hur dom tänker på de fashionabla
tvstationerna ute i vårt rike. Kanske finner dom ett nöje att
fördumma sej så till den milda grad att dom på alvar tror att det
Svea rikes befolkning mest av allt trånar efter är 48 timmar av ett
utlänskt tävlingsprogram som avgjordes för drygt ett år sedan. Och
nej, min före detta svåger är inte en av de skarpare hjärnorna jag
stött på under mitt liv, men han är snäll mot barn och sparkar
nästan aldrig ner blinda pensionärer.
Har vissa funderingar på
vart tolvslaget ska gå av stapeln. Lillgreven vill till
Observatorielunden för att försöka hitta en kvinna han sprang på
där förra nyår. Det spelar ingen som helst roll att hon var på
besök från Canada (eller stavar vi fortfarande Nordamerikas
stolthet med K?) och förmodligen aldrig någonsin kommer att sätta
sin fot på Svensk mark efter Baronens fadäs med en smällare i
hennes champagneglas, men han vill envist dit bara utifall att han
skulle få chansen att få be om ursäkt. Jag å min sida vill, som
alltid, upp till fåfängan. Inte så mycket för utsikten som för den
alltid lika spännande nedfärden därifrån. För de som inte är så
bevandrade i Stockholm kan tilläggas att fåfängan är det närmaste
ett riktigt berg man kan komma i huvudstaden, resten är bara
sophögar som inte använs längre. Säger en del om hur kul Stockholm
verkligen är, eller hur?
















Kommentarer