Chicken McFlurry

Idag hände det igen. Papa Bear har blivit föremål för en nakenchock. Det är inte så att jag väljer dessa tillfällen, men av någon underlig anledning är det alltid där det slutar i allafall. Jag önskar bara att det inte skedde så ofta. När man ser putsroliga komedier där olycksfågeln hamnar på fel sida av en dörr som går i baklås så ler man, kanske skrattar lite och undrar hur någon kan vara så dum. Jag vill nu ta dessa filmkaraktärer lite i försvar. Man behöver inte vara stenad, dum eller oförsiktig. DET KAN HÄNDA ÄNDÅ!

Nog för att alla inte har min otroliga tur att befinna sej på fel ställe under, vad många skulle mena, fel tidpunkt, But Here I Am.

Badhus har en märklig efftekt på mej. Jag besöker dom sällan, och när jag gör det så går det som det går: The Papaway! Jag får lite spontana ryck emellanåt när jag bestämmer mej för att nu är det dags. Dags att sätta denna oformliga massa till kropp i rörelse och minsann inte vara den där pinsamt blekfeta varelsen som ständigt blir tillbakaputtad ut i havet så fort han vill sola. Nej då, inte jag, inte den här gången. I sommar ska jag vara en av dom som slår en boll över ett nät, omringad av blonda och barbröstade nymfer som bara väntar på att få ta del av mitt äventyrliga liv på och kring stranden.

Den märkliga effekten badhus har på mej är att jag aldrig vill vistas bland folk igen i allmänhet, och utan kläder i synnerhet. Jag vet inte riktigt var det gick fel denna gång. Kanske var det när jag tog höger istället för vänster i Entrén och hamnade i mammagruppens omklädningsrum, vilket inte ökade min vilja till barnahavande nämnvärt. Det kan också ha varit strax därefter, när jag baklänges snubblande ut därifrån och landade i knät på en rullstolsbunden äldre herre i enbart badrock. Han var förvisso hjälpsam och vänlig. Hans 130 kilo stora ledsagare var det inte. Han började skrika en massa konstiga ord i falsett på norrländska som "Våldtäkt" och "rånare" samt min personliga favorit, nämligen: "Åldringspedofil". Jag ville så gärna stanna och fråga vad just åldringspedofil är för något, men jag tvivlar på att jag skulle fått fram frågan mellan skrattkramperna, för har ni en aning om hur komisk en 130 kilo norrlänsk kastratasångare med Gothdrömmar i  badhusmiljö egentligen är?

Kanske kan det stora snedsteget denna dag i badhuset varit när jag väl fått på mej mina badkläder och med förnyat självförtroende gav mej ut i simhallen bara för att inse att det var nu de riktiga vattenatleterna plaskade runt i basängen i en hiskerlig fart fram och tillbaks, mest tillbaks, men nästan lika mycket fram, för så fort gick det. Jag kände lusten rinna av mej som en sårskorpa på en marmeladmacka(sug på den liknelsen en stund), men kom på att det ju finns en basäng till. Förvisso inte lika storslaget lång och bred, men tillräckligt för mina behov. Dessutom kan man ju snacka om hur många längder man klarat med en annan pondus i rösten. Det räckte med en snabb blick in mot denna basäng för att inse att det nog vore en dum idé att överhuvudtaget närma sej basängkanten. Ena halvan utgjordes av konstsimmande, gravida kvinnor, och den andra halvan innehades av en Norrlänsk-Gothisk kastratasångare som sköt en liten och gammal man på en flytdyna. Här var jag tvungen att bara stänga mina ögon och andas väldigt, väldigt lugnt, för att sedan kasta mej bakom en vägg med lika delar fasa och lyteskomisk glädje. Jag är inte stolt över att gotta mej i andras olycka, hur smaklöst det än må vara, men ibland går det bara inte att låtsas vara politiskt korrekt och vandra genom livet som en stor lögnsvulst, utan leenden och skratt, även om det är fel.Men alla kan ju inte bli politiker, hur skulle det se ut?

Jag vet naturligtvis vad som var spiken i den berömda kistan: Nakenchocken!

Jag hade bestämt mej för att det nog var bäst att ta en lång dusch, en ännu längre bastu och sedan inse att det kanske inte är så dåligt att  bli föremål för glada greenpeace aktivister några gånger varje sommar, för Hej, kroppskontakt är allid kroppskontakt. Efter att bastubadet drivit ut all min besvikelse begav jag mej, med badbyxorna med ett fast gepp i handen, handduken nonchalant kastad över axeln och med svetten rinnande ner i ögonen, mot omklädningsrummet.

Omklädningsrummet ligger bakom dörr nummer 2 på höger sida när man lämnat själva bastu och duschdelen, inte dörr nummer 2 åt vänster. Nån som har lust att gissa vilket håll jag tog? Ingen? Säkert? Nänä, retas bara, gör det.

Bakom dörr nummer 2 på den vänstra sidan ligger caféet. Brevid badhuset ligger det en gymnasieskola. Klockan var runt halv ett. Bara för att ni ska förstå ytterligare. Onsdagar är Fiskdag i matbespisningen. Ungdommar äter inte fisk, dom går till närmaste café och äter mazariner och kanelsnäckor istället.

Och tittar på lönnfeta, svettiga, nakna karlar som inte kan höger och vänster. Det tog ett tag innan jag förstod vad den plötsliga tystnaden berodde på. Det brukar kunna vara ett visst stoj i omklädningsrum ,men av en mer konstant karaktär, inte en plötslig, total tystnad. När insikten tillslut slog till mej rakt över käften var paniken redan ett faktum. Folk skrek i panik och spraqng mot utgångarna, andra rammlade av stolarna i skrattkramper och blev trampade av de panikslagna. Några bara stod och glodde medan vissa började mässa på högsång och maniskt fingra på kors de bar runt halsen. Någonstans frågade någon om dom där verkligen gjordes i så små storlekar och några vakna forskningsdoktorander tog fram sina förstorningsglas. Mitt i allt detta stod jag, medveten om att slaget var förlorat. Det fanns ingenting jag kunde göra nu för att mildra fallaet. Jag var, som man säger, körd. Så jag gjorde vad varje man med någolunda självaktning skulle ha gjort: Jag sträkte på mej och ropade högt: "Ta mej, den som vill ha mej."

Lämmeltåg är inte i närheten av så organiserade som den massa som nu uniont flydde ut ur byggnaden, fortsatt vilt skrattande, skrikande, mässande eller under total tystnad med gapet fastfruset i ansiktet, var. Jag begrundade stilla mitt öde en stund, gick tillbaka in mot omklädningsrummet och låste in mej på toaletten. Jag satt där i närmare fyra timmar, sedan blev jag vänligt, men bestämt tillsagd att lämna badhuset. Jag tror inte jag går tillbaka dit på, iallafall en vecka, kanske två. Men sedan faller andan på. En man mot sitt öde, en kropp mot naturens lagar. Jag gör bort mej, alltså finns jag!

Har suttit på meningslösa möten hela dagen och bara lyssnat på den ena människan tråkigare än den andra, och jag tänkte flera gånger att detta kommer att bli en värdelös dag att blogga om, men kan ni tänka er att så småningom så rättade allt till sej. Märkligt hur ödet vill spela oss spratt ibland, så istället för att skriva om hur tråkigt ett möte med små menlösa farbröder i Dressmankostymer, utan istället skriva om mitt möte med en älg.

Igår kväll fick jag alltså en sån där otäck liten"nära älgen upplevelse" på väg hem från jobbet, men det var egentligen aldrig riktigt nära och det var inte ens det som var det primära i detta möte. Det viktigaste var egentligen älgens beteende.

Jag kom lagom fort körande i mörkret när en skugga större än min bil dyker upp i ögonvrån. Av någon anledning så ställer jag mej inte på bromsen, insåg nog inte riktigt vad det var jag såg, utan lättade bara på gasen och bromsade in lite så där lagom försiktigt. Då sätter skuggan fart, hamnar snett framför mej i väggrenen och visar sitt rätta jag som var, just det en älg. Och där sprang den utan att verka medveten om min, eller bilens existens.
Jag kunde fortfarande inte förmå mej att trampa till bromsen helt, för nu hade situationen helt plötsligt blivit rätt inressant, men jag släppte ytterligare på gasen så att älgen fick en ärlig chans att bege sej in i skogen igen, men icke. Tänk er nu en älg på, ja, vad nu en fullvuxen älg kan väga med horn och allt, tänk er att de far ut på vägen framför bilen, får bredställ med baken och sedan spinner iväg i strålkastarlyktans sken med benen fladdrandes åt alla håll och kanter. jag vill här bara få tillägga att en älg är föga attraktiv bakifrån, i sprattlig galopp. Jag kör nu inte alls speciellt fort, kanske 25-30km/h, min haka snuddar vid naveln, med en älg, hög på livet framför mej, utan någon som helst ansats att lämna vägbanan. Han verkar till och med tycka att det är ett rätt trivsamt ställe att småjogga lite på, lagom upplyst med plan mark, inte alls som den mörka, snåriga och ojämna skogsmark han annars får hålla sej till för sina dagliga träningsrundor.

Jag satt just och tänkte hur markaber, men ändå spännande och unik hela händelsen var när älgen, helt utan förvarning, skuttade till lite åt höger och försvann i diket, stannade till en aning i språnget, så att jag kom upp jämnsides med honom. Och då, mina vänner, tro det eller ej, så vände han på huvudet, tittade mej rakt i ögonen, visade tänderna i ett leende och försvann in i skogens oåterkallerliga mörker.
Jag inser ju själv hur sjukt det här låter, men jag är vid minna sinnens fulla(nåja) bruk, och har inte halucinerat sen den där pinsamma svampincidenten med den nakna indianen i Peru förrförra sommaren, men den log faktiskt åt mej. Kanske ville den bara visa för mej att naturen vet något som inte vi vet, kanske var den bara ute efter att jäklas en smula med en trött PB, jag lär aldrig få veta vilket, men jag vet att nästa gång jag ser en älg i vägkanten ställer jag mej på bromsen eller gasar på för fullt.
Vilketdera är bättre än att bli hånad av skogens konung.

Någonstans mellan midnatt och aldeles för tidigt i morse bestämde jag mej för att jag behöver ett liv. Jag insåg rätt så fort att det inte är ett projekt jag orkar ge mej på, så jag bestämde mej för att köpa en frukost-TV i stället. Jag har aldrig känt något behov av en sådan, men så har jag heller aldrig haft någon längre sträcka mellan kök och vardagsrum, för det mesta har det varit samma rum. Men nu, mina vänner, vill det sej inte bättre än att det faktiskt är en ansenlig sträcka mellan de två boutrymmerna, och självklart behövs då en frukost-TV. Mysigt namn dessutom. Smaka lite på det...Fru-ko-st-T-V. Det ligger något nästan magiskt över oredt. Lite åt det extraordinära, på gränsen till överdådigt. Lite som: "Jag har ju en liten kvart på Rivieran serru, 18 sovrum 3 swimmingpoolar och frukost-TV". Inte konstigt att tanken lockar då, eller hur?

Alltså begav jag mej efter jobbet mot den lokala Radio & TVhandlaren med beslutsamma steg med bara en tanke: Jag skall bli ägare av en frukost-TV. Jag, en simpel, lågavlönad, skuldsatt yngling på gränsen till gamling skall ta steget mot TV-himmlen.Jag!

Med storslagna gester och ett tekniskt vokabulär av yppersta sort laddat på tungan besteg jag butiken och påkallade ett butiksbiträdes uppmärksamhet för lite råd och idéer. Jag förklarade högljutt mitt ärende och utalade "Frukost-TV" lite extra utstuderat och högt med hopp om lite avundsjuka blickar från de kreti och pleti som strosade runt i jakt på billiga DVD-filmer. Till min förvåning verkade ingen ta notis om mej och biträdet verkade föga imponerad av mina önskemål av lyxprodukt. Det enda han sa var: "Aharru, skaren va platt eller klumpig? Eller skaru ha ett helt kylsåp me teven inbyggd i dörren? åsså har vi ju fått in en sån där microprojektor som du kan gömma i köket å få storbild över köksfläkten."

Jag kände kallsvetten tränga fram efter ryggraden, skakningarna i knäna blev nästan okontrolerbara och jag stammade fram ett:"Ehh...ehh..hehehe"         Biträdet tittade forskande på mej och såg ut att undra om jag verkligen var tillräknerlig som person, och om så var fallet, om jag var riktigt klok ändå.

"Ja, alltså" sa jag, lite tystare nu, "Jag ville ju ha en frukost-TV, en sån med Bengt och Malou i, du vet att titta på när jag äter frukost, i mitt kök, som inte ligger i mitt vardagsrum."                                                                                   Nu så biträdet inte bara forskande på mej, nu syntes även en viss rädsla i hans ögon och han tittade oroligt omkring sej i jakt efter någon att få hjälp ifrån vid den händelse att dåren framför honom skulle få ett utbrott, eller kanske till och med be om mer hjälp. Jag försökte lugna honom en aning med att peka bort mot TV-apparaterna och säga: "Titta?"   Detta verkade nu inte lugna hans blick i någon större utsträckning, men han började iallafall försiktigt gå bort mot TV-avdelningen. Han stannade framför de små Televisionsapparaterna  och frågade försiktigt om det var någon av dessa som kunde tänkas passa. Jag tog min tid och granskade dom ingående, mest för att hitta ett sätt att återfå biträdets förtroende på. Jag insåg plötsligt att de apparater jag tittade på var små, väldigt små. De apparater som stod brevid, till höger, såg inte alls lika fjuttiga ut, men inte så hiskerligt jättestora heller. Jag pekade mot en av dessa och frågade: "Dom?"

"Dom?" Svarade biträdet, nu något lugnare, "Dom är lite större" konstaterade han med självsäker stämma. "Dom är större, men inte så värst mycket dyrare", fortsatte han, "och så kan man ha den i sovrummet också."

"Men jag ska ju ha den i köket" förklarade jag mej åter en gång, "Att ha Bengt och Malou i, om du minns? Och hur pass inte så värst mycket dyrare är dom egentligen?" Undrade jag med en dålig mobilaffär färskt i minnet, som jag betalar väldigt mycket mer för än det billiga pris jag köpte den för.

"Inte alls värst mycket dyrare, nästan inte alls faktiskt" savarde han, nu med allt sitt säljande självförtroende och gestikulerade på både bredden såväl som höjden för att påvisa dess storhet i förhållande till det inte alls så mycket dyrare priset. Jag blev helt uppslukad av det faktum att jag faktiskt hade råd med en något större TV och log, förmodligen en aning fåraktigt mot den något större TV:n. Just som jag skulle säga att jag slår till på den något större, men nästan inte alls dyrare TV:n, så fångade något till höger min uppmärksamhet, ty där fanns ytterligare TV-apparater, bara en aning större än den jag nu bestämt mej för. Biträdet följde min blick och sa snabbt:"Större". "Större" Replikerade jag och fortsatte i samma andetag:"Dyrare?"  "Inte så värst" svarade biträdet och gestikulerade åter med armarna åt diverse håll. Jag tittade i min plånbok och insåg till min stora glädje att den rymdes i budgeten jag avsatt till detta ändamål och sa: "Kör till!"

Jag betalade glatt i kassan och begärde hemkörning på apparaten, som skulle anlända till min dörr ungefär sammtidigt som jag, om jag bara tog det lugnt på vägen hem. Så jag gjorde just det, tog det lugnt och spatserade sakta genom en höstdränkt stad och såg med stor glädje fram mot imorgon bitti när jag skulle få Bengt och Malou som frukostgäster i mitt kök. Jag unnade mej till och med ett stopp hos Greken, tog en latte och berättade om mitt inköp. Han frågade vilken tum det var, vilket jag inte visste. Men jag förklarade att det inte var den minsta sortens frukost-TV, utan en som var aningen större, men inte så värst mycket dyrare. Han verkade nöjd med detta svar och dök ner i ett väl tummat V75 program. Jag tackade för latten och begav mej mot hemmet. Väl där såg jag att den lokala TV-handlarbilen redan stod utanför min dörr med ett abnormt stort paket lutad mot bakluckan. Först trodde jag att dom kanske hade fler leveranser till min port, men av etiketten på paketet att dömma var detta min TV. Självklart, tänkte jag, så är det ett rejält emalage på en sådan apparat. Chaufören till bilen kom ut ur porten och frågade om jag, var jag, vilket jag bekräftade med viss säkerhet. Han bad mej då hugga tag i ena änden av paketet och tog själv ett stdigt grepp på den motsatta sidan."Tungt", stönade jag fram. "Dom brukar vara det" svarade han och ändrade grepp en aning. "Kan man inte tro, när dom är så små", sa jag. Han tittade på mej med undrande blick, men lät saken bero. Väl inne i lägenheten tackade chaufören för sej och lämnade mej ensam med min TV.

Jag har nu packat upp den och fått in den i köket. Tyvärr får jag inte plats i köket, inte heller min kyl, min spis eller mitt lilla köksbord, dock har jag lyckats få in en pinnstol bakom TV:n. Har ni en aning om hur stor en 47" frukost-TV är? Och har ni en aning om hur små dom ser ut i en TV-butik? Och det värsta av allt är att dom inte är speciellt mycket dyrare än en TV som är bara en aning mindre. Ja, jag inser att jag ännu en gång blivit förd bakom ljuset på grund av min egen förmåga att inte förstå perspektiv. Jag borde naturligtvis insett att det var något lurt när jag var tvungen att ställa mej på tå för att nå volymkontrollen på TV:n när jag tittade på den i butiken, men det kändes ändå som om den var rätt så lagom fjuttig vid tillfället. Men något positivt är det iallafall. Jag kan nu stå i badrummet och steka korv och ändå se TV:n med hjälp av några väl vinklade speglar, och om inte det är vardagslyx att kunna steka korv i badrummet så vet jag inte vad som är det!

Framåt stolta män, framåt!

Dessa ord mötte mej i trappuppgången när jag skulle ut på en rastrunda med besten. Till en början så trodde jag, naturligtvis, att en TV apparat, modell supersurround stod och skrålade i någon av mina grannlägenheter, vilket kan hända i ett hus som till mesta delen består av hönsnät  och papir maché. Denna villfarelse slogs snabbt bort i samma takt som de ekande fotstegen i trapphuset. Uppifrån kom han stormande, likt en furia i manlig skepnad med en biljardkö höjd över huvudet och med stövlar av grönaste gummi, en piasavaborst fastsatt på huvudet samt en kropp jag önskar att jag sluppit se utan kläder.

Mannen skulle just till att ge hals igen när han såg mitt, förmodligen något ansatta, anlete. Chocken kan varit på jämnbördig nivå oss två emellan, men med tanke på att jag trots allt hade kläder på mej denna gång, så var nog ändå den nakna kombatanten som färgades röd först. Tvärniten var total och tystnaden lika så.

"Hej Jens!" Sa jag efter en lämplig stund av pinsam tystnad.

"Ehh, He,He,Hej Bear" stammade han fram med ett fåfängt försök att gömma hela sej och sina behag bakom biljardkön.

Jag hann jag få ur mej: "Kallt ute idag, ser jag",  innan nästa chockartade ögonblick kastade sej över mej likt en bulvan till Hades själv. Nedtrippande för trappan kom nu en nymf, lyckligt trallande och ikädd endast en genomskinlig toga, förmodligen tillverkad av lämlig gardin, ty fållarna (heter det så?) stack ut både här och där, mest här dock.

Trallandet upphörde lika fort somtrippandet och den totala tystnaden spred sej åter som en löpeld i trapphuset.

Gardinnymfen tittade med panikartad blick, först på Jens, sen på mej och till sist på min best, som satt med huvudet lätt böjt och betraktade den märkliga synen med sitt djuriska lugn i behåll.

Jens försökte tafatt rädda situationen med lite traditionellt kallprat. "Så Bear, jag trodde du skulle vara på landet"

"Kom hem igår" sa jag, och försökte för allt jag var värd att hålla ögonen någonstans där dom inte skulle väcka anstöt.

"Jahaja" sa Jens med flackande blick mellan mej och nymfen och fortsatte i glättig ton: "Förresten, det här är Nathalie. Nathalie, Bear" och gestikulerade vilt med armarna och pekade lätt hysteriskt på oss, som i vår tur nöjde oss med en lätt nick åt respektive håll.
Vi var nog rätt överens om att ingen som helst kroppskontakt vore lämlig vid detta tillfälle.

Jag insåg att situationen nu började närma sej vad en situation över huvud taget kan klara av, och jag försökte hålla rösten så stadig det bara var möjligt, glodde hysteriskt ner på min tomma underarm och sa: "Nä men jisses vad tiden går, jag måste verkligen rusa. "Jag titta" sa Jens, "Det måste vi också, eller hur Natta?"   Den stackars nymfen rörde inte en muskel i kroppen, utan stod son fastfrusen mot det kalla stenunderlaget i trapphuset, för att till sist nicka snabbt, sakta vända sej om, och skrida med all den värdighet stunden kunde uppbåda, upp för trappan igen. Jens tog rygg på henne, och följde efter med böjt huvud. Jag i min  tur tog det desto snabbare ner för de sista trapporna, men han ändå höra en kvinnlig stämma uppifrån som yttrade ord som "Idiot", "Ensamna sa du" och "Inte en chans grabben, inte en chans" innan portdörren stängde mej ute från trapphusets dunkla sken och den paniska atmosfären.

Promenaden blev betydligt längre än vad jag först bestämt mej för, och jag tog mej faktiskt hela vägen till Järntorget innan jag vågade mej hem igen. Och även om torget stod öde, så njöt jag i fulla drag av att få vara för mej själv en stund, utan risk för oklädda människor som bestämmer sej för att fresta grannsämja och sedlighetens löfte.

Det värsta är att det sista som kommer finnas etsad på min näthinna innan jag somnar ikväll, är en naken karl med gummistövlar, piasavaborst och en biljardkö i högsta hugg. Skulle inte tro att det blir många timmars sömn inatt....