Chicken McFlurry

Jag vill ju verkligen inte låta som en kritisk ateist (vilket jag sannerligen inte är då det verkar aldeles för jobbigt att inte tro på något som inte finns) men jag förundras ändå över alla dessa märkliga människor som kyrkan gräver fram ur historien och välsignar till den milda grad att dom slutligen blir helgon.

Som vårt vackraste av  alla vackra helgon, Lucia.

Lucia levde några hundra år efter att Jesus spred ordet och var en bakåtsträvande fjortonårig EMO som istället för att sätta ner foten och säga nej till presumtiva, hedniska makar tyckte att det var en bättre idé att sticka ut sina ögon, allt i Guds namn.

Nu räcker ju inte detta för att uppnå helgonstatus och få en egen högtid i ett land så långt norr ut att inte ens romarna visste att det fanns, det behövs ju lite guds inverkan och att dö under martyrliknande former innan dess,  men jag gillar ändå tanken på att vi skrider fram i vit skrud till minne av en bortskämd fjortonåring som med all säkerhet hade behövt vård från tidig ålder.

Nu är ju inte jag den som är den, och om inte denna ironi är tillräcklig för mej för att ta på mej glitter och skrida lite lätjefullt till tonerna av "i pepparkakeland" med alla andra traditionsbundna så vet jag inte vad.

Behöver väl knappast tillägga att denna dag firades redan innan kyrkan bestämde sig för att det är deras högtid (inte som Julen, som ju alltid varit en kristen högtid, det har min otroligt kristne granne försäkrat) 

Livet är ju, som de flesta vet, en märklig resa där vi sällan, för att inte säga aldrig har något att säga till om. I alla fall inte om vi vill vara med till slutet.

Jag har ju aldrig skrivit för någon annans skull än för min egen, och det kan ju tyckas vara en aning egoistiskt, och hade jag själv fått välja hade mitt liv cirkulerat kring kraften av att skriva då det mycket väl kan vara den enskilda sak jag njuter mest av att göra.
Tyvärr är det få förunnat att göra enbart det man själv vill. Livets sanning gör sig ständigt påmind om sin existens och sin vilja att lägga sej i, och hur mycket vi stretar emot så står vi ändå slutligen där med neddragna byxor och undrar hur vi hamnade där vi råkade hamna.

Nu är saker och ting ingalunda så dramatiska i mitt liv som uppstarten på detta inlägg vill göra sig gällande. Jag vill ju bara ha några ursäktande rader innan jag ber om ursäkt för att jag hållit mej borta från bloggandets underbara värld under de senaste månaderna.

Men nu är jag tillbaka i den cyberrelaterade tillvarom och kommer åter sprida min skit för vinden.


Jag har hur som helst tillbringat mycket av den senaste tiden i vandringens tecken. Många steg har averkats på huvudstadens gator med flackande blick och huvudet följt i dunkel, förmodligen på grund av avgaser från illa tillagade julbufféer.

Då och då går jag förbi en butik. Inget särskilt, några kvadratmeter och ett skyltfönster. Längst bak finns antagligen en liten toalett, en halvsunkig kaffebryggare och ett kylskåp med några vykort magnetade på dörren. Men om grejerna de säljer där fungerar, måste det vara jordens viktigaste plats.

De har kristaller och tarotkort, konversationslexikon för att småprata med katter, reinkarnationshandledningar, drömfångare, feng shuiinstruktioner, pendlar och handböcker om currylinjer, auror och färghealing. Här finns afrikanska schamaners samlade kunskap, inka- och mayafolkens bortglömda visdom, kartor över Atlantis och chakratabeller i fyrfärg för under hundralappen.

Det är en intressant tanke att alla dessa fantastiska hemligheter kan tillfalla vem som helst, till ungefär samma pris som Liza Marklunds senaste pocket.

Ibland talas det allvar om sådana där ställen. Det kan bli ganska upprört. Och ganska snart kommer argumentet att det är ett sätt att utnyttja vilsna och desperata människors godtrogenhet.

Jag är inte så säker på det. Jag tror mest att folk har tråkigt.

Det är ju problemet med det som bevisligen är sant och fungerar: det är tråkigt. En häst bevisligen sann och fungerande är ganska trist. Att komma ridande på en enhörning, däremot, skulle onekligen liva upp de flesta sällskap.

Vet inte hur roliga de där fem och ett halvt åren på läkarprogrammet är, men man har ju sina aningar. Och sedan är det ändå bara piller och skalpeller. Inget skojigt viftande med kristaller över halta och lytta.
Vardagliga saker är helt enkelt tristare än fantastiska saker.

Man kan även snacka med folk som verkligen tror på auror och chakran och currylinjer. Det blir ofta rätt upprört, det också. Och ganska snart kommer argumentet att det bara är en tidsfråga innan trångsyntheten viker och allt de talar om blir lika erkänt som Albyl.

Kanske det. Kanske kommer enhörningar att springa på Täby galopp. Kanske kommer Lantmäteriverket att trycka ekonomiska kartor av Atlantis. Kanske har snart varje vårdcentral sin egen afrikanske husschaman.

Men då har det också blivit sant och fungerande. Och den där butiken lika tråkig som mobilnasaren i porten bredvid.

Vad ska folk hitta på för att muntra upp sig då?

Så skulle han till att vara lite hantverkare. Kan väl för den goda saken säga att det gick sådär. Hoppader iallafall att jag skulle hinna få fram alla verktyg innan det började strula till sej, men icke. Har ni en aning om hur ont det kan göra att få skaftet på en sruvmejsel på en inte fullt skyddad(läs filttoffla)fot. Inte på tån, bara rätt ner på foten föll den, och jag nästan skämdes, så ont gjorde det. Dags för den första rasten och en kopp kaffe.

Jag tog sedan mod till mej och begav mej mot snickeriförådet, men hann inte riktigt ända fram förrän min best till hund valde att lägga sej i mitt arbete. I full kareta sprang hon förbi mej, in i snickis, så kallar jag det förslutna rummet med verktyg, och ut igen med en 4" regel, eller som jag kallar det, en stock, i munnen och satte fart mot mitt smalben med denna. Jag hade inte en chans och landade med en duns innan jag hunnit fatta att detta borde skapa smärta, den insikten kom nog så fort.

Har ni tänkt på hur oskyldiga djur är, när dom ställt till med den största skadan? I samma sekund som jag slog i backen var det tydligen tecknet på att husse vill leka. Hon gjorde en tvärnit, fortfarande med stocken mellan käftarna, fick bredställ i hallen och satte full fart tillbaka mot min förtvinade och ihopkrupna kropp, tvärnitade igen och släppte stocken med ett gläffsande väl siktat rakt ner i skrevet. Ett ord: Falsett

Kippandes efter andan och med en stock mellan benen(förlåt) insåg jag att nu var det nog dags för kaffe igen. Ålande och krypande tog jag mej åter ut i köket, letade upp en lagom frusen isbit i frysen och lindrade min smärta, om ej min brustna stolthet och satte mej till ro för en stund.

Nu började även min lilla udda ursäkt till människa inse att det kanske inte var snickeriets ädla konst som stod på Söndagsschemat. Kanske en film i soffan vore bättre, men vad vore jag för en man om jag skulle ge upp nu.

Åter mot virkeshögen och dess tillhörande verktyg. Tolv reglar skulle kapas på mitten, hur svårt ska det vara. Jag sneglade mot fogsvansen som hängde på väggen, tittade bort mot sticksågen på bänken, men icke. Naturligtvis trodde jag inte att det kunde hända fler olyckliga händelser nu och tog, så klart, sikte på cirkelsågen. Detta eletrificierade monster som skär i stock som andra skär i blodpudding. Av någon outgrundlig anledning tyckes detta, just då, inte vara någon dålig idé. Faktiskt kändes det bra. Det var ju trots allt det snabbaste sättet att såga itu tolv stockar av ansenlig grovlek.

Jag hann till trästock nummer två, sen hade jag inget bord kvar att lägga upp reglarna på, rent teoretiskt hade jag numer två bord, men inget av dom verkade riktigt tillräknerligt som snickarbänk. Nu fick det vara slut på dumhetera. Äntligen en insikt värd att bejaka och ta lärdom ifrån. Det må vara dyrt med hanverkare, men ibland kan det nog vara värt slanten, i alla fall om man vill behålla liv och hem

Kom på mej själv med att revoltera mot omvärlden i morse.Eller revolt kanske ärett grovt ord.Social olydnad kanske passa bättre, trots att jag hade all rätt på min sida.

Var ute och tog min stadiga morgonpromenad i skogen med min best till hund, när det kommer en sån där grönklädd skogsmulle med hagelstudsare eller vad det nu heter i högsta hugg och börjar skrika och gorma om pass hit och jaktområde dit.

Jag bemötte detta med ett fånigt litet leende och svara hövligt att jag inte hade blivit informerad av markägaren att jakt skulle förekomma på hans marker just denna dag.

Då svarade han något lätt rosa i ansiktet att det var upp till mej att ta kontakt med denne om detta, speciellt under de jakttider som nu råder.

Jag sa att jag genast skulle kontakta denne om detta föreliggande problem och satte mej på en omkullfallen tallrota och dinglade lätt med fötterna i takt till hans pulserande ådror i tinningarna..

Han tittade oförstående på mej en stund,blev högröd i ansiktet och vrålade:
"Är ni helt dum i huvet människa? Bege er nu härifrån innan drevet kommer hitåt för bövelen."
"Nä ser det går inte",sa jag. "Jag har just dryftat saken med markägaren och enligt honom ska det inte förekomma någon jakt på hans marker. Han har dessutom talat med ansvarig jaktledare och gjort klart med honom om vilka områden det ska bedrivas jakt på och att detta inte är ett av dom områderna".

Vid det här laget hade det röda försvunnit ur skogsmullens ansikte och ersats av en något lilaaktig nyans.Jag tror inte att det är sunt med en sådan färg i ansiktet,men vad vet jag, jag är ju bara en liten pojk av hippiekaraktär.

Han tittade maktlöst på mej med stirrande blick. Jag tror att det nu hade gått upp ett litet ljus för honom.
Jag vinkade lite åt honom och bad honom nu, vänligt men bestämt, att avlägsna sej från mina marker och se till att aldrig komma i närheten med ett gevär igen, men att han var välkommen att när som helst plocka svamp och bär om det började kurra i magen.

Han grymtade till, stannade upp, men lomade sen iväg, muttrandes och svärandes genom skogen, inte så lite röd om nacken.

Bara ett par minuter senare hörde jag ett par skott smälla av. Undrar om han blev skjuten eller bara var tvungen att avreagera sej på nån liten skogsmus. Tror inte han hittar tillbaka hit igen iallafall.

En fundering bara. Inte för att jag vill verka vara negativ till annars så kloka direktörer som tycker om att skjuta på små oskyldiga djur några gånger om året, men vaför har jägarna klätt sej så omsorgsfullt i kamoflagekläder, om dom ändå skuttar runt med neonfärgad väst och mössa?? Bara undrar, inget mer sagt om den saken...