Chicken McFlurry

Så har man efter bästa förmåga även överlevt denna stormiga och till synes, ogenomförbara högtid med åtminstonde en del värdighet i behåll. Jag kan inte påstå att jag är något större dyrkare av dessa komersiella tillställningar, men gör ändå så gott jag kan.

Idag har jag i alla fall gjort det bästa möjliga av min ekonomiska missär genom att äntra stadens gator i jakt på mellandagsreornas förlorade värld. Jag hade inte så mycket till mål annat än att bränna lite grönt i jakten på fynd. Det är alltid svårt att förutspå vad som kommer att finnas i kassar, påsar och fickor när man väl kommer hem igen efter en sådan eskapad. I mitt fall kan det hamna de mest häpnadsväckande saker i shoppingkorgen när vettet går ut och habegäret sätter in, och denna gång blev det mer påtagligt än vanligt.

Jag vet inte vad jag ska ha den till, så här i efterhand, men just när jag såg den så tyckte jag att detta mycket väl kunde bli ett av mina bästa inköp någonsin. Hur som helst sitter jag nu och betraktar denna multijuicepress med lcd skärm och inbyggd köksradio, och jovisst är den vacker och högteknologisk på sitt sätt, men ändå, en multijuicepress? Hur tänkte jag?

Nå, det blev en ansenlig mängd käder också, även om det inte var så många som var nedsatta en endaste lite mellandagsreakrona, men snygga så det förslår.

Men dagens stora behållning var ändå en liten av alla dessa händelser som av någon outgrundlig anledning når mina ögon i de mest oanade stunder av sedesam tristess. Jag stod och bläddrade runt bland cdskivorna på ett av våra större varuhus när en knotig liten gubbe i korrekt uniform, ni vet, rutig kepps, Ellosjacka, bruna yllebyxor samt galosher, ställde sej i givakt bakom ett av butiksbiträderna och utbrast med hutande käpp, högrött ansikte och berundransvärt stark stämma: ”Lurendrejeri, era nedrans bufflar, lurendrejeri”.

Det stackars biträdet, som inte var av den sorten som förväntar sej att bli angripen bakifrån av rabiata enochenhalvmeters varelser hoppade högt och landade av diverse olyckliga omständigheter först på den lille mannen och sedan med ett fantastiskt graciöst utfört flamencosteg i pikstil in i en hög av staplade böcker av tvivelaktig karraktär. Den argsinta lilla gubben lyckades inte med det mirakulösa konststycket att hålla sej på fötter, utan föll huvudstupa ner på golvet exakt på det ställe där även en betydande hög med böcker snart skulle komma att befinna sej, sedan var allt väldigt tyst. All aktivitet på varuhuset verkade ha hamnat i samma märkliga bubbla av gelé som jag befann mej i, och med förväntansfulla blickar tittade alla mot högen med böcker som så prydligt lagt sej till rätta där den lille mannen senast synts till. Biträdet satt en liten bit ifrån bokhögen och stirrade med uppspärrade ögon på den olycksaliga förstörelse hans så lättskrämda sinne ställt till med. Men trots hans uppspärrade blick hade han aldrig en chans att hinna uppfatta attacken, för ut ur bokhögens nedre regioner kom änden av en käpp utfarande med häpnadsväckande fart och träffade biträdet rakt mellan ögonen med sådan kraft att han famlande slog en bakåtkullerbytta och drog med sej en hel barnfamilj från Värnamo, av de dialektala utopen att dömma, med sej i sin färd mot medvetslöshet.

Nu började folk omkring mej åter röra på sej. Några för att med hjälpande händer gräva fram den snarstuckne lillla mannen ur bokhögen, en del för att få barnfamiljen på fötter och somliga för att titta till det fallna biträdet, vars ögon nu försökte hitta fokus på något okänt mål.

Jag stod dock kvar i min lilla värld av orörlighet och tänkte stilla för mej själv, att nu är jag tillbaka. Nu har jag efter dagar, kanske veckor av vilset förfarande äntligen hittat tillbaka till mitt liv så som jag lärt känna det och, i vissa sjuka stunder, även älskat. Och medans den bittske lille mannen kom på fötter med ett inte helt otillfrerdställt uttryck i ansiktet, och familjen från Värnamo började få ordning på barn och klädsel så gick jag stilla och ganska så nöjd fram till det fallna butiksbiträdet, drog upp honom på fötter och tröck hans hand som tack för att han visat mej vägen tillbaka, för att sedan leda hans darriga kropp mot den lille mannen så att de tu kunde få chansen att avsluta det dom så glädjefyllt påbörjat bara en liten stund innan.

Ja, jag är elak, men hej, är det god fortsättning, så är det.

Idag hände något milt sagt märkligt. Jag begrep inte riktigt hur den hittade hem till mig, men nu låg den där och glänste. En inredningstidning. Ni vet: blonda ungar, mörka träslag, stora soffor. 

Kändisen, som ska förbli namnlös, var huvudnummer. Omåttligt framgångsrik. Sju eller åtta kåkar och inte en enda av dessa låg i Säffle. Snygg fru och några lagom söta ungar i den behagliga åldersluckan mellan uppkräkt majspuré och hasch.Kontrasten till den kalla vintern är total. Ty solen sken, det fanns båtar, äkta mattor och trädgårdsmästare. 

Kort sagt, detta var en familj som inte bara hade ett liv. Den hade en livsstil. 

Jag tittade på bilderna. Är det förresten någon som läser texterna i sådana där tidningar? Skulle man inte kunna smyga in vad som helst i dem, utan att någon reagerade? Till exempel: ”Här på verandan sitter vi och diskuterar form och färg. Kashmirpläden är en present från Carl-Magnus svärmor som tack för att han visade henne sin gigantiska hästballe.”

Nu har jag skrivit det här och får genast en ilsket surrande kaslad av arga kommentarer, men skrivet i en inredningstidning skulle nog bara Carl-Magnus svärmor reagera, men då inte helt säkert på ett negativt sätt. 

Hursomhelst, till saken: jag tittade på bilderna och sonderade mina känslodjup likt ett ekolod längst nilens botten. Avund? Lust? Längtan? Nääe. Bara en sak poppade upp: den där killen är hustrumisshandlare. 

Det fanns inga blåmärken, inga desperata blickar, inte ens några för mig kända rykten. Det finns inget hustrumisshandlarutseende, så vitt jag vet. 

Men jag tittade på den leende kändisen och jag visste. 

Hustrumisshandlare.

Ta lintottarna och stick, gullet, innan det är för sent. 

Sådant här är ju problematiskt. Men vi har nog alla upplevt samma sak. 
Det finns en känd svensk skådespelare vars filmer jag inte tål att se. För jag vet, bara vet, att den killen drar benen av flugor. En politiker som helt uppenbart är en slemmig lögnare. Det ser man ju. Och så vidare. Sitt inte där och låtsas som om ni inte förstår vad jag menar, era skenheliga rackare, Tomten lurar ni inte iallafall. 

Man vill helst motarbeta de där fördomsfulla reflexerna. Till exempel genom att se sig i spegeln, den kritiska blicken. Är man inte själv helt uppenbart en mordbrännare? Eller snattare? Eller åtminstone en sådan som klämmer fast snorkråkor under stolen i offentliga miljöer? 

Bara för att inse hur orättvis man är, alltså. 

Det brukar funka för stunden. Men sedan slår man upp tidningen igen, ser den leende kändisen och…herregud….
Allt jag säger är detta: ta lintottarna och stick, gullet.

Och med det tänker jag säga God Jul till alla underbara bloggvänner där ute, och må julklappsgusarna vara eder goda 

Själv sjösätter jag mej på ön för några dagars självransakan och själslig meditation 

Och så kom man åter in i en sån där märklig fas i livet när man tror att man har all tid i världen, bara för att råka vända sej om av att tiden hoppar upp och biter en i rumpan, tar en sista minuten till Mallis för att lapa pîna colada och lämna mej ensam kvar i kalla norden.

Hur jag än vänder och vrider på klockan så hinner jag aldrig ikapp den där rackans minutvisaren. Den verkar på något sätt ha kommit på hur man får en lagom hårig karl att aldrig lyckas fånga nuet. Antingen sitter jag fast i någon skum händelse från förr i tiden, typ förrgår. Eller också så far tankarna iväg till alla dom där sakerna som inte hänt ännu, bara för att en stund senare inse att sakerna hände utan mej, och nu bara är minnen jag hade chansen att göra till mina. Jag begär inte av någon att förstå vad det är jag svamlar om, men tack för att ni låtsas.

Har haft en lyckad dag i det karga landskap som omgärdar min kropp just nu. Hade lite tvivelaktigt nöjet att springa på en liten nemesis till mej, nämligen Godsägare Lindén med nyinköpt kvinna vid sin sida. Jag förstår att det låter en aning burleskt att säga att han köpt henne, men om ni någon gång får oynnesten att springa på denna ursäkt till karl så skulle ni förstå. Jag borde inte ge mej på hans utseende, men i kombination med hans totala avsaknad av vänlighet och en personlighet som en bit plåt från en rysk skördetröska, så tillåter jag mej nästan till vad som helst när det gäller att ösa galla över honom. Dagens damsällskap var, till min inte så stora förvåning, väldigt, väldigt målad. hon hade så många märkliga nyanser i ansiktet att jag för en stund trodde att dessa tu under en stunds gemenskap hade experimenterat en del med fingerfärg, men utan att helt lyckats förmedla budskapet med denna abstrakta konstform. jag hade väldigt fel. Jag är inte den som har rät att döma någon för sin sminkning, då mina egna erfarenheter inte sträcker sej längre än en högst pinsam händelse på en Tallinnkryssning efter en aning för många Jäger i en hytt med några utbytesstudenter från Botswana och en karl från Flen. Nåväl, den arma kvinnan så i vilket fall inte ut att ha lyckats bättre än vad jag gjorde den gången.

”Tjenare Torra Berra” sa jag med ett lätt tillkonstlat leende. Är det något godsägaren hatar mer än mej, så är det mej när jag tilltalar honom med något annat än hans efternamn, eller möjligen med ”Godsägaren”, och då hans förnamn är Bertil, och han är lika fuktig som en torrspricka på en ökennomads underläpp så brukar jag ha för vana att tilltala honom med detta namn. han spärrade upp ögonen en aning, föste sin dam bakom sej en aning, som om han på alvar trodde att jag inte skulle märka henne då. Hon som bara råkar glida runt som en halvtaskig inkarnation av min vattenfärgslåda.

”Jasså?” svarade han med illa tillknycklat ansikte, ”Så du är tillbaka på bygden, tyckte väl att det luktade illa när jag steg upp i morse.”

Jag brydde mej inte ens om att sparka in bollen i det öppna målet utan frågade istället: ”Har du varit på loppmarknad?” , stoppade ner händerna i mina fickor och nickade mot den övermålade primadonnan som stod och studerade en liten gråsten som hon just plockat upp från marken. Ja, jag inser att det var elakt, men avsikten var inte alls att förnedra flickan på något sätt, hennes öde är tragiskt nog ändå, men eftersom alla godsägarens kvinnor är av fornryskt ursprung, så var repliken riktad endast och enkom mot godsägaren själv. Hans redan så skrynklade ursäkt till ett ansikte skrynklade ihop sej ytterligare, till onaturlighet, och med sådan intensitet att en citron skulle bli grön av avund och naturligtvis sluta sina dagar som en övervuxen lime med mindervärdighetskomplex. 

Han tog tag i sin dams arm och drog iväg med henne, bort mot hans bil, öppnade dörren till baksätet och slängde in henne där, sedan vände han sej om med knuten näve, men fick mest bara fram dregel innan han satte sej bakom ratten, backade in i en lyktstolpe, innan han slutligen lyckades åka därifrån.

Nu kanske ni undrar varför jag betedde mej på detta vidriga vis mot någon, ty jag är ingen elak eller långsint person av naturen, tvärtom. Men med denna dåliga ursäkt till människa har jag inga som helst betänkligheter att bete mej som ett svin emellanåt. 

Allt bottnar i en händelse för några månader sen när jag var nyinflyttad i min lilla stuga och gick på promenad bara för att titta på den nya omgivningen en aning och sträcka på benen i största allmänhet, när jag av en händelse råkade gå förbi en lada i skogen. Jag hörde en hel del konstiga ljud där inifrån, och som det nyfikna härke jag är, så kunde jag inte låta bli att kika in igenom ett av de trasiga fönsterrutorna. Synen fick mej att baxna. Där inne i dunklet höll ett tiotal personer på att lyfta runt på tunnor, röra runt i grytor och koka märkliga saker över öppna eldar. Tillsammans med den märkliga doften av mäsk var det inte allt för svårt att räkna ut vad som pågick i ladan. 

Om det inte hade varit för att dom som pysslade med brännandet gick runt med trasiga och skitiga kläder, talade ett språk jag inte förstod, samt att det satt en tämligen välklädd herre på en upphöjd stol och övervakade det hela, lutande lätt framåt på en käpp så hade jag nog inte brytt mej ett dyft. Jag anser att det är varje medborgares rätt att få lura staten på några kronor för lite hederlig sädesdryck, (missförstå inte, snälla) men om det innebär att en redan välbärgad människa utnyttjar andra i slaveriets ädla konst så lackar jag en del.

Vad jag gjorde var att plocka upp min mobil och öppna dörren. Jag talade högt i min tysta lur, bad att bli kopplad till polisen, samtidigt som jag passade på att sparka ut ett par fat med mäsk. Jag gjorde rätt stor sak i telefonen över denna spritfabrik samtidigt som jag med fortsatt framfart förstörde så mycket jag kunde innan jag slutligen stod öga mot öga med den fulaste, skrynkligaste och, förmodlige, argaste mannen i hela Mälardalen. Jag stod där ett tag och avslutade mitt falska samtal, för att sedan vända och gå där ifrån, en aning nöjdare med mej själv än innan.

Efter detta så verkar han inte vara ett dugg glad över att träffa mej, och det märks rätt väl vilka på bygden som inhandlade sina varor av honom, det är nog dom som inte hälsar glatt nere i affären, men det är en av dom där sakerna jag kan leva med. Förmodligen har han sin lilla verksamhet igång någon annanstans, men jag räknar iskallt med att jag hittar dit också så småningom. Det värsta är trots allt att vart han än håller hus med sina affärer så finns där också ett gäng människor som är lurade till något som ligger så långt bortom mänsklighet man kan komma. Slaveriet finns där, till och med i en lite håla vid Mälarens strand, och vi är för snåla, för rädda eller kanske bara för okunniga för att se det. 

Bara som en liten parantes, så ligger ladan på min tomt, så jag var ju inte ens olaglig, och om ni har lust att skejta lite så är ni varmt välkomna att hålla mej sällskap i min lilla X-game lada…

Har tillbringat det senaste dygnet i den röda stugan för att hitta lite ro i själ och kropp inför stundande storhelg, men lugnt blev det inte heller denna gång.

Jag skulle, som så många gånger förr när saker gått på sitt egna lilla vis, ta mej till den lilla lanthandeln. Jag hade egentligen inget sånt där riktigt rejält ärende dit, utan var mest ute efter promenaden, kanske köpa en tidning och tjattra lite med kassapersonalen, som min dialekt till trots, faktiskt är riktigt trevliga, även om jag djupt inom mej vet att det är för att deras barn ska ha råd att få gå i privatskola någon gång i framtiden.

Jag tog mej galant hela vägen till affärens lilla parkeringsplats där jag stannade till bredvid ett fordon som någon gång i tiden skulle kunna ha tilltalats som ”Herr Bil” men som nu mest bara såg ut att vilja självdö i en avlägsen skogsglänta, ni vet där sådana bilar slutligen hamnar.

Jag blev stående ett par steg bakom denna farkost och förbluffades över att någon faktiskt vågade köra runt i ett dylikt vrak till fordon.
Detta ansatte min själ en aning och mina tankar for iväg till den lyckliga tid jag och min pickup en gång hade. Ungefär samtidigt som jag dagdrömde mej bort till denna svunna tid, bestämde sej tydligen bilen framför mej att anamma mina tankar på skogsgläntor, för den började helt sonika att rulla. Och som den rullade. Det var som om den var skapt för detta ändamål, vilket kanske inte är så långt från sanningen, och den rullade hela vägen över parkeringen innan den hittade en sån där stor Volvo SUV att fnula in fronten i.
Jag betraktade detta tappra försök till en sista färd mot friheten och såg mej om för att se om någon annan sett denna storartade flykt av en desperat, före detta bil. Dessvärre var det bara en till som uppfattade händelseförloppet. Föraren och till lika ägaren av den onödigt förvuxna Volvon. Han vecklade ut sej ur sin bil, och det fanns inte en tillstymmelse av den glädje jag kände i hans ansikte.

Mannen tog tre steg fram mot mej med en skumpande och guppande gång som inte var av denna världen. Hela hans helhet rörde sej lite som en sån där långhårig unge i japanska skräckisar, med den stora skillnaden att denna mans ryckningar satte fart på hela hans överflöd av kroppshydda. Jag kände den ofrånkomliga skrattbubblan som började bildas i min mage. Jag kände också skammen över att finna denna mans framkomst mot mej så lustig. Han stannade ett par decimeter från mej och han stirrade stint mot mitt hår. Jag försökte stirra lika stint på hans mage som dansade lite rumba lätt av ilska framför mitt ansikte. Han satte bryskt händerna mot sina höfter och frågade med en löjligt aggressiv baryton med småländska undertoner: ” Är skrotbilen din eller, för om den är det”, nu hyttandes med fingret framför mitt löjligt flinande ansikte, ”så ska du få se hur kul det kan vara att få upp två ton med rost i rektum”.   

Jag insåg här att mitt beslut att slutligen fara ut i ett frustande, salivstänkande och högst ogenerat gapflabb kanske inte var ett av mina mer genomarbetade drag för överlevnad, men jag kunde bara inte hålla tillbaka det. Den storvuxne Volvorattarens ansikte riktades ner mot mitt, och hans ögonvitor letade sej hela vägen från hakorna upp till det höga hårfästet, och hans ansikte antog den där märkligt rödlila färgen som så många i min omgivning verkar skaffa sej under olika omständigheter.
Jag såg även de andra symtomen, ni vet, dom skakande lemmarna, dom fladdrande näsvingarna, de pulserande blodådrorna och de gnisslande tänderna, men det hjälpes inte. Min mage krampade och hur mycket jag än ville så lyckade jag inte få ur mej att skrothögen faktiskt inte var min, utan tillhörde någon annan. Eftersom mitt ansikte var närmare mina fötter än jag trodde min oviga kropp var anatomiskt kapabel till, så kunde jag inte annat än ana att en stor näve var på väg mot min ynkligt ihopskrattade lilla lekamen. Men just som jag mellan två tårar och en hulkning var säker på att få mej en rejäl omgång av den spasmiske jätten så hördes en bit bort ett gällt skri av ilska följt av en guttural stämma. ”Vad i hela fridens namn ska detta betyda. Vem i hela Svea moders rike har backat in i min bil?” Den skvalpande kroppen verkade stanna till mitt i svingen och jag lyckades få upp ansiktet så pass att jag fick se ödet rakt i anletet.
Ödet visade sej vara en liten dam på de dryga åttio med en plastkasse i ena handen och en käpp i den andra. Hon stolpade fram i makalöst rask takt mot skrothögen och Storvolvon och började svära en rad svordomar, som jag med risk att bli avstängd väljer att inte återge i detta forum. Fortfarande med händerna mot knäna och tårar i ögonen såg jag nu den redan lagom uppretade mannen vända sej mot den lilla ettriga damen, och med förnyade skakningar i sin kropp begav han sej mot henne. Han började med att på ett rätt lättsamt sätt bemöta hennes svordomar med egenpåkomna eder, men insåg fort att han rätt och slätt blev utklassad av gumman på detta plan.

Min mage drog ånyo ihop sej i kramp, men inte av skratt, utan av fasa. Mannen höjde åter handen, men denna gång med den lilla damen som tilltänkt måltavla för sin enorma näve, synes det. Jag skulle just göra en ansats att ta mej upp ur min omöjliga, ihopkrampande ställning för att på något mirakulöst sätt försöka hindra mannen, men jag hade inte skuggan av en chans att hinna först med denna bedrift.  

Innan vare sej jag eller jätten hunnit reagera så satt den lilla damens käpp inplanterad i mannen skrev och påsen, som tydligen innehöll konserver, en gurka samt sportknäcke, monterad i hans ansikte. Hon passade dessutom på att ta ett rejält tag i mannens skägg, när hans ansikte ofrivilligt hamnade i nåbar höjd för gumman, och hon sa med tillgjort vän stämma: ”Vill du att jag ska ringa till polisen nu lille vän? Eller väljer du att göra upp i godo?”

Vid det här laget så retirerade min kropp från hukande till liggande, kanske till en viss del för att sympatisera med mannen som nu befann sej gnyende i fosterställning, men mest för att mina ben inte längre stod pall för trycket, jag kände hur mina skrattmuskler fastnade i en omöjlig grimas.

Den lilla damen tog ett demonstrativt steg över mannen, slog sönder hans enda hela baklykta, klev in i sin rostarmada till fordon och åkte helt sonika därifrån.

Jag kan på intet sätt försvara den lilla damens uppförande på alla mentala plan, men med tanke på den snedvridna värld vi lever i, så kommer hon ändå vara min hjälte många stunder framöver. 
För även om hon, likt den nedslagne, och förmodligen, för alltid terapisökande skakmannen, är en fullblodspsykopat, så räddade hon mitt skinn från en ofrånkomlig smärta. Och det, mina vänner, det är det inte många som gjort, så tack lilla psykotant, och må besiktningsprotokollsgudarna för alltid vara dig nådig.

Förövrigt är det skönt att vara tillbaka i storstan igen, saker är mycket lugnare här…