Chicken McFlurry

Vissa dagar är skapade av en enda liten anledning, och det är att ta en okynnesaktig semesterdag och bara tillåta sig att njuta sådär lite extra av vad världen har att bjuda. Jag kommer aldrig bli rik på det jag sysslar med, men att kunna ta ledigt en dag bara för att man vill kompenserar pengar mer än väl.

Har tillbringat förmiddagen åt skogsäventyr i de södra storskogarna utanför huvudstaden och låtit Besten ströva fritt bland vitsippor och skogstroll, och som alltid posserar hon så fort det dyker upp ett tillfälle.... 

Jag bör inte skryta om mina skogsmulleegenskaper, men ibland kan även en liten sprätt som jag till fullo glädjas och förundras över allt det vackra som finns utanför tullarna.

Och som grädde på moset så tänker jag, på mer eller mindre egen hand, bege mej mot det alltid(?) lika fantastiska Gröna Lund framåt kvällen för lite vackert skvalig sommarmusik i form av Lillasyster och traditionsenlig kaffestund vid stranden.

Nästan så man skäms så bra man har det ibland. 

...kan man ju bara inte låta bli att följa trenden med att vidareförmedla människors mrkliga sexualitet med visst avund som spirat efter avslöjandet om Östersundsprofilen som antastade några stackars, värnlösa damcyklar om någon minns honom.

Av någon outgrundlig anledning verkar den största procenten av alla dessa sexuella illbattingar husera på de brittiska öarna (Lite mycket banjospel i träden månde?), och därmed sagt om detta.

Först var det den stackars polska städaren som blev ertappad med en damsugare härrom sistens, och även om det må vara en aning ohygienikt så kan man väl ändå förstå på något märkligt plan hur karlstackaren tänkte. Värre är det väl då med den skotte som idkade lite ungänge med en cykel och valde att fortsätta trots att en inte så imponerad åskådarskara samlades för att på bästa sätt heja på den glatt juckande bravehartaren. Tre månader i buren fick den stackaren sona med för sin drift.

Våren ’93 kan väl ingen normal människa glömma, ty det var då en anna glad britt valde att porra till det en aning med en trotoar. Även hans karriär slutade i finkan, hur mycket han än försökte övertala rätten om att det hela bara var ett skämt. Vittnen berättade dock att akten såg föga skämtsam ut, och att man kanske ska sluta skämta före man skapar livsfarlig halka för de passerande.

Senast i raden är en kärlekskrank 32-åring ifrån London som blev ertappad då han inlett ett förhållande med en lyktstolpe. Även denne juckvilde riskerar åtal.

Men den man som ändå måste kallas mästare av övriga matrialister är i mina ögon ändå Chis Donald som med glädje förtäljer världen att han har, eller har haft, ett intimt förhållande med inte mindre än trettio bilar, två motorbåtar samt en jetski. Han utrycker själv saken så här: ”Vissa män gillar bröst och rumpor. Jag föredrar kurviga karosser.” Man bara måste beundra britterna och deras öppenhet när det gäller sex.

En ständig bubblare på sånna här inlägg är ju såklart den glada tyska kvinnan som gift sej med både en pall, ett träd, en saftkanna samt med Berlinmuren. Snacka om polygamist…..

Man vet aldrig hur livet väljer att behandla någon, och hur mycket man än försöker styra sig själv åt rätt håll så verkar det finnas gott om människor och händelser med uppgift att bara jävlas i största allmänhet.
Nu vill jag ju inte verka negativ så här i slutet av veckan när helgen slagit sig samman med våren och uteserveringarna kryllar av solhungriga svenskar.
Men ändå.

Jag kan inte låta bli att störa mej en aning för mycket över allt vardagsförtryck där ute. Jag menar inte det förtryck ”systemet” utför i form av utförsäkringar, människoförföljelse och politisk idioti. Vad jag menar är alla dessa individer som befinner sej på samma plan som alla oss andra men har funnit det som sin livsuppgift att skapa så mycket skada det bara är möjligt för andra runt omkring sej. Människor som förmodligen lever i total själslig misär och inte vet något annat sätt att framhärda livet än att få andra att må ännu sämre.

Finns ett kvasifilosofiskt ordspråk som lyder: ”Att kasta skit på andra gör inte dig renare”  och det stämmer ju naturligtvis, efter som dessa små ordlekar bygger på sunt förnuft.

Ändå finns det en uppsjö med tvivelaktiga människor som tar sej tiden att bara trycka och systematiskt bryta ner sin omgivning.

Jag anser mej själv vara en relativt stark person som upplevt tillräckligt med motgångar och djävulskap i livet för att stå över ett sådant beteende och inte ta åt mej när dessa förtappade små varelser öser sin galla omkring sej, men det hjälps inte. När det blir för mycket så blir det stopp. 

Orken försvinner och kvar blir bara ett skal. Ett utbränt skal utan chans att orka resa sej. Och det värsta som kan hända då är att man finner sej själv klättrandes på andras kraft. Man har själv blivit en livssugande igel vars enda chans till överlevnad bygger på andra människors olycka.

Låt mej inte hamna där livet, jag vägrar bli den grå mannen

Ur jobbarklädsel och fördömelse är man nu åter redo att ta sej an helgen och dess förhoppade nöjen. Har väl inte riktigt landat på rätt ända ännu, men det närmar sej.

Jag hade den tvivelaktiga turen att besöka systemet efter jobbet. Brukar ha som vana att uträtta dessa behov under arbetstid, förlåt, dagtid, men jag hann inte idag, och det fick jag ju ångra bitter. Det värsta är inte den enorma mängden människor som söker helgens rus i samma anda som en annan, inte heller är det alla larmrapporter om att hålla sej ifrån pestsmittade, zomieliknande varelser, eller som åkomman heter i mannamun - Influensa . Nej, det som ställer till det värst när man går på bolaget så sent som möjligt i veckan är det faktum att…Ehh..Tappade tråden lite där, vänta lite…Jo just det, det värsta med att infinna sej på systembolaget så sent som möjligt, är naturligtvis det faktum att bolaget stängde för 10 minuter sedan på grund av rånförsök, så var det. Jag fick helt enkelt snällt titta på när lyckliga människor blev utslussade av låtsaspoliserna från köpcentret, fryndigt bärande på diverse klingande och kluckande påsar ackompanjerade av polisbilarnas discoblink.

Nu är väl inte detta det värsta som kan hända om man ser till det stora hela, ni vet, livet, miljön, svält, farsot, universum och Big Brother på 11:an, men när man är bortbjuden på middag med tillhörande festligheter och vidare utgång på sentimmarna så känns det sådär att sitta i ett hörn och dricka kopparbergs skogsbärscider, eller i värsta fall, slattarna från förra julens glöggparty.

I vanliga fall så hade det inte varit några problem, då min märkliga lilla fastighetsskötare Jens har, som han kallar det ”kontakter”, och alltid sitter inne med vad man än kan tänkas behöva. Och även om det inte finns en chans att tyda det som står på etiketten, eller vara säker på vad innehållet i behållaren egentligen smakar, så blir man tvivelsutan en glad prick efter att ha druckit (i vissa fall tuggat) det. Men just denna eftermiddag går inte problemet att lösa på detta sätt heller, då Jens av någon outgrundlig anledning är försvunnen. Han gör så ibland, den gode Jens, försvinner spårlöst i två dagar, en vecka, ibland mer, för att sedan komma ut ur soprummet utan någon förklaring om vart han varit, eller att han ens har varit det. Jag har dock mina teorier om det där soprummet.

Mina sökningar efter förfriskning får fortsätta ett tag till, jag har fortfarande en dryg timme att lösa problemet på. Jag har fortfarande inte fått tag på Greven, vilket inte heller är så konstigt, då han senast syntes i en taxi på väg mot frihamnen i tvivelaktigt sällskap, så fortsättning följer där den råkar landa.

Måste slutligen återigen tacka för den underbara responsen jag fått på mina inlägg. Trodde att jag mest skrev för mitt eget höga nöjes skull, men det verkar som om det är en ack så liten, men trogen skara där ute som följer mej och mitt tvivelaktiga liv. Önskar verkligen att tiden hade varit min vän idag, men jag får sikta in mej på en sammanfattning av dagens, kvällens och framtidens händelser en annan gång. Tills dess…