Chicken McFlurry

Jag vill ju verkligen inte låta som en kritisk ateist (vilket jag sannerligen inte är då det verkar aldeles för jobbigt att inte tro på något som inte finns) men jag förundras ändå över alla dessa märkliga människor som kyrkan gräver fram ur historien och välsignar till den milda grad att dom slutligen blir helgon.

Som vårt vackraste av  alla vackra helgon, Lucia.

Lucia levde några hundra år efter att Jesus spred ordet och var en bakåtsträvande fjortonårig EMO som istället för att sätta ner foten och säga nej till presumtiva, hedniska makar tyckte att det var en bättre idé att sticka ut sina ögon, allt i Guds namn.

Nu räcker ju inte detta för att uppnå helgonstatus och få en egen högtid i ett land så långt norr ut att inte ens romarna visste att det fanns, det behövs ju lite guds inverkan och att dö under martyrliknande former innan dess,  men jag gillar ändå tanken på att vi skrider fram i vit skrud till minne av en bortskämd fjortonåring som med all säkerhet hade behövt vård från tidig ålder.

Nu är ju inte jag den som är den, och om inte denna ironi är tillräcklig för mej för att ta på mej glitter och skrida lite lätjefullt till tonerna av "i pepparkakeland" med alla andra traditionsbundna så vet jag inte vad.

Behöver väl knappast tillägga att denna dag firades redan innan kyrkan bestämde sig för att det är deras högtid (inte som Julen, som ju alltid varit en kristen högtid, det har min otroligt kristne granne försäkrat) 

Alltså, hur jag än vrider och vände på allt det där som finns runt omkring mej (livet) så finns det ändå inte tid för allt.

Nu handlar det mesta om självvalda saker, som att jobba dubbelt upp för att få lite extraslantar till vintern.
Men ändå. Hur hinner alla andra med?

När jag känner mej lite jäktad brukar jag stoppa popcorn i pannkakssmetenför så vänder sej pannkakorna av sej själva, men det räcker liksom inte för att hitta hela vägen fram.

Några andra råd för en tidstörstande liten hårboll? 

Jag visste ju förmodligen att gårdagens inlägg inte skulle falla alla i smak och tycke, och det är helt ok, den fria viljan är lika fri som alltid, och tycke och smak är lika viktig inom det här ämnet som bland både mode och mat.
Men att skicka anonyma hot och hatmejl är väl ändå att ta i en aning för mycket, eller? Valde också att plocka bort ett par ovidkommande kommentarer, även dessa anonyma, från bloggen, något jag aldrig tidigare känt att det behövts. Jag kommer naturligtvis låta dessa vara kvar om skribenten väljer att skicka kommentaren igen med självkuraget att underteckna dessa.

Trodde ju helt klart att mina antifascistiska texter skulle skapa mer hat, men där hade jag visst fel.

Vill ju också be dom som inte läste allt att antingen läsa om inlägget, eller helt enkelt låta bli att kommentera sådant som inte ens var skrivet.

Tro är, som jag skrev, ett måste i våra liv. Ett livsviktigt redskap för att bearbeta vår natur och hantera våra liv.

Religion är det inte!

Att jämställa religion med tro är som att dra idealister och fundamentalister över samma kant.

Ville bara säga det.

Det finns få saker som får en liten man av oansenliga propotioner att vakna till och se livet för vad det egentligen är.

Kärlek och sann vänskap förstås, och förmodligen oanad materiel rikedom även om jag aldrig prövat på just det. 

Men det mest påtagliga är ändå när livet helt plötsligt, utan förvarning slutar för någon i ens direkta närhet. Någon som nästan alltid funnits där, oavsett hur dum och korkad man varit.

Hur slut och långt ner man än befunnit sej ändå varit där och ständigt dragit upp dej till ytan med ett leende redo att fyras av. En vän i alla lägen och ovän när det behövts. Våga vara det där förnuftet som inte räds att säga stop, både verbalt och fysiskt när man är på väg över gränsen, men framförallt, våga vara den som står upp och stöttar när andra vänder ryggen till.

Dom är inte många i någons liv, och väldigt få i mitt. Så när livet visar sin sämsta sida och väljer att inte längre titta åt det hållet, när ödet väljer en väg som inte borde vara ämnad åt någon och när döden ler sitt bittra leende är det som om en stor del av allt förlorar sin mening.

Detta till trots vet jag att mitt liv fortsätter, likt alla andras som fortfarande är ovan jord, och glädje kommer att fortsätta varvas med törnen, skratt med gråt, men oftast det som händer där emellan, bara livet - och så småningom det där efter.

Sov gott Baron - Ses sen